Min bror Jan håller tal till oss.

(inledningen saknas)

...vi har vart det i 2 år, vi vet hur det känns. Ni kommer inte att ångra er.

Jag tänkte ansluta lite till det pappa sa om det här med datorer. Lite bakgrunden bara.

På den tiden vi pysslade med datorer, när vi började med det så var det inte så att man kunde ladda ner en massa spel från internet och så, det fanns helt enkelt inte, inte vad vi visste i alla fall.

Så att då fick man köpa tidningar. Jag har för mig att det fanns nån tidning som hette C64 eller Commodore 64. Och det fanns det sida upp och sida ner med programkod. Det var bara att skriva av för den som ville spela. Man satt och knackade, några timmar eller några dagar. Och ibland funkade det, det var jävligt kul! Det fanns ju aldrig med nån manual, det var bara att prova. Se vad som hände...

Lite efter det så började vårt fildelningsprojekt, vi hade bandspelare! Vi lånade kassetter av kompisar och kopierade. Hundratals spel. Det var ingen som visste hur det funkade men kul var det!

Och alla ska veta hur mycket jag såg upp till min bror som var så otroligt mycket duktigare än mig på de här sakerna.

Varför står jag här? Du kan gå längre bort. Ska jag gå längre bort? Eller ska jag ställa mig på bordet kanske? Stå där du Jan!

Eftersom jag såg upp så mycket till min bror var det så otroligt spännande att komma in på hans rum när han hade kompisar där vilket såklart var förbjudet. Därför konstruerade vi varsinna tjuvalarm.

Mitt var ganska snabbt och enkelt men väldigt effektivt. Jag satte en tejp på dörren, mellan dörren och dörrkarmen, jag såg direkt om nån hade varit där.

Per hade ett litet annat sätt. Han beställde 50 lysdioder, nåra plastburkar, massor med vippströmbrytare, det gick inte att göra nånting på hans rum utan att han kunde se exakt vad jag hade gjort. Och det jävliga var att även om jag kunde komma på hur vippströmbrytarna funkade så var det nyckel på det också. Och sen när det inte räckte längre då byggde du en fjärrkontroll som låg vid din säng.

Det var väl lite om hur vår barndom var.

Per har varit snäll också. Det blir väl lite repetition från vårt bröllop.

Där vi bodde fanns det en rätt stor, ordentligt spolad ishockeyplan.

Det snöade väldigt mycket i Krokom. Det var inte ovanligt med 30-40 cm snö på en dag. Vi ville åka skridskor, det fanns ju inga traktorer där, det var bara att köra igång och skrapa. Vi ägnade timmar åt att skrapa planen.

Sen kom de från radhusen... Henke!!!

Kommer du ihåg Henke? Kommer du ihåg hur du tryckte upp honom i sargen du tyckte att nu får det fan vara nog.

Ja Per, vi har upplevt en hel del tillsammans. Jag har alltid sett väldigt mycket upp till dig. Och jag har alltid älskat dig väldigt mycket.

Gör du det fortfarande?

Nej inte nu längre!

Det är väl klart jag gör, det är väl därför vi är här. Men får jag en kram då?

Ut med Henke!!!

En skål för brudparet!